|
Kulturminnet | Kulturhistoriska personligheter, del 35: Johannes Bureus
Johannes Bureus (1568-1652) var en mångsidig vetenskapsman med stort intresse för svensk historia. Mest känd är han för sin inventering av svenska runstenar och sammanställning över runalfabetet, men han ägnade sig även åt språkforskning och brukar omtalas som ”den svenska grammatikens fader”. 1630-1648 var han Sveriges första riksantikvarie. Barndomen Johannes Thomae Agrivillensis Bureus (latiniserad namnform för … Fortsätt läsa Kulturhistoriska personligheter, del 35: Johannes Bureus
| Tänkvärt om kultur, del 114
Konsensuskulturen är en styrka. Men bara när spelplanen befolkas av människor som inte bara accepterar utan har internaliserat spelreglerna. Den bygger på delade erfarenheter, referenser, kultur, språk, på en överenskommelse att endast orden är vapnet. Det mesta i konsensuskulturen är inte stipulerat i lag- eller regeltext. Den är nedärvd, "tyst" kunskap, som bara finns där … Fortsätt läsa Tänkvärt om kultur, del 114
| Kulturhistoriska sevärdheter, del 97: Pershyttan
I Pershyttan, några kilometer utanför Nora i Västmanland, har man brutit malm och tillverkat järn från 1300-talet fram till 1960-talet. Gruvorna tillhör de äldsta i Bergslagen och Pershyttan är en av Sveriges bäst bevarade bergsmansbyar. Än idag återstår hytta, bostadshus, gruvområde, slagghögar, kolbottnar och många andra lämningar som skildrar livet i det en gång blomstrande … Fortsätt läsa Kulturhistoriska sevärdheter, del 97: Pershyttan
| Svensk allmogekultur, del 40: Första maj
Författaren Llewellyn Lloyd (1792-1876) var engelsman och född i en förnäm godsägarfamilj. Vid 31 års ålder gjorde han en resa till Sverige som kom att förändra hans liv. Han greps av stor kärlek till både naturen och folket och kom att tillbringa större delen av sin återstående livstid här. Genom åren gjorde han omfattande anteckningar … Fortsätt läsa Svensk allmogekultur, del 40: Första maj
| Nedslag i nordisk mytologi, del 57: Mimer
Mimer är visast av alla gudomliga väsen i den nordiska mytologin. Hans boning ligger vid världsträdet Yggdrasils fot, under den rot som vetter mot frostjättarnas värld. Där bevakar han vishetens brunn och dricker varje dag av dess vatten. Tack vare källvattnets verkan kan han se och höra allt som sker i världen och blicka in … Fortsätt läsa Nedslag i nordisk mytologi, del 57: Mimer
| Svenska folksagor, del 59: Katten Allting
Idag bjuder kulturminnet på en folksaga från Halland, där djuren kan prata och trollen smyger sig in i människornas hem. Sagan har publicerats i boken Svenska folksagor (Bonniers 1959) som sammanställts av Jan-Öjvind Swahn. Jag återger den fritt. Det var en gång en utfattig torpare, som inte ägde stort mer än sin katt, och den … Fortsätt läsa Svenska folksagor, del 59: Katten Allting
| Tänkvärt om kultur, del 113
Den 12 augusti 2022 anfalls Rushdie på scen i New York av en knivman som hugger honom upprepade gånger. Författaren överlever mirakulöst. Gärningsmannen, en 24-åring, säger att han knappt läst Rushdie men att denne inte är en särskilt bra person: "Han är någon som attackerade islam, han attackerade dess tro, trossystem." Nu kommer Salman Rushdies bok om … Fortsätt läsa Tänkvärt om kultur, del 113
| Ordspråk och talesätt, del 59: Om djävulen
Nedan listas några utvalda äldre ordspråk om djävulen. De flesta är ovanliga i vårt nutida språkbruk, men kanske finns några som är värda att plocka upp och använda. Tycker du att något ordspråk fattas? Skriv gärna och berätta! Kontaktformulär hittar du här. När djävulen blir gammal går han i kloster. Det djävulen har givit tar han … Fortsätt läsa Ordspråk och talesätt, del 59: Om djävulen
| Ordspråk och talesätt, del 58: Om Gud
Människan spår och Gud rår. Om Gud vill grönskar ett kvastskaft. Nog får Gud plats för de sina i himmelen. Gud ger oss nötterna, men han knäcker dem inte åt oss. Allt har haft en början utom Vår herre. Den ska stå på ett högt berg, som skall vara större än Vår herre. Ju större … Fortsätt läsa Ordspråk och talesätt, del 58: Om Gud
| Nordisk folktro, del 60: Tomtormar
I äldre tid har ormar som levt under hus eller i anslutning till gårdar kallats ”tomtormar”, ”husormar” eller ”boormar”. Oftast var det fråga om snokar, som kunde få bo i gödselstacken, husgrunden eller ladugården. I likhet med hustomten ansågs de tillhöra gården och ha förmåga att skydda hus och hem. De tänktes bringa lycka och … Fortsätt läsa Nordisk folktro, del 60: Tomtormar
| | |
|
Sök
Dagens namn
Marit
Rita
Dagens bild
Länkspaning
Senaste inlagda Mest klickade Några slumpade
|
